Jag kan inte bli ”botad”!
Då och då läser jag artiklar i kristna konservativa tidningar (som exempelvis http://www.varldenidag.se/) som handlar om hur tidigare homosexuella numera är ”lyckligt” gifta med en från det motsatta könet och att de har barn och att livet leker och allt är bra. Man kan läsa att dessa människor ”alltid” haft homosexuella tankar eller känslor, men att de valt att leva enligt heteronormen.
Struntprat säger jag bara! Homosexualitet är ingenting man kan bli botad från! Antingen är man det eller så är man det inte, man kan inte vara lite eller mycket homosexuell heller. Dessa som anser sig ha kunnat ignorera sin homosexualitet, är egentligen bisexuella och att det därför inte är något större problem för dem att bilda familj med det motsatta könet.
En annan orsak som man inte får bortse ifrån, är samhällets och den kristna gemenskapens uppfattning om homosexuella och den egna familjens. För många är det faktum att de är homosexuella ett sådant trauma att de förnekar det för att inte blir bortstötta av samhället, vänner och/eller familj. Jag var sådan. Mina adoptivföräldrars uppfattning om homosexualitet var att det var en besatthet av en ond ande, en anomali, något onormalt och hemskt, etc. Jag vet detta därför att min adoptivbror kom ut som gay och det blev ett väldans liv, kaos, skrik och bråk. Till slut flyttade min adoptivbror hemifrån, innan han ens gått ut gymnasiet.
Mina adoptivföräldrar var strängt religiösa och hade starka åsikter i de flesta frågor, jag var mycket hårt hållen. Att då komma ut som lesbisk fanns inte ens på kartan och jag levde det liv som jag förväntades göra. Det betydde inte att min homosexualitet ”försvann”, bara att den trycktes ner i själens djupaste skrymslen. Men precis som i en ångpanna blev trycket för högt och pannan ”exploderade”, vilket naturligtvis medförde ilska, sorg och många tårar. Ingen skilsmässa är rolig, men jag kunde inte låtsas att jag var heterosexuell längre. Mina adoptivföräldrar var bägge döda sedan flera år, deras grepp om mig lossnade lite och jag kunde börja acceptera vem jag var, se sanningen om mig själv.
Nej, jag har inte ”kommit över” min homosexualitet och är lyckligt gift, som i vissa tidningsartiklar, istället är jag skild och älskar och är älskad av mina två gullisar. Det är sann livsglädje och jag vet att Herren fört oss samman!