HBTQbloggen Tro och Liv

 

 

Processen att komma ut ser olika ut för olika personer. Avgörande är förstås vilket stöd man har av familj och vänner. Den miljö man växer upp i spelar också roll; är det en starkt traditionell och måhända religiös miljö eller är det en mer vidsynt omgivning? Det kan ju också vara så att ens närmaste är toleranta medan omgivningen inte är det och vice versa. 

 

Själv växte jag upp i en strängt religiös familj, där det var strikta regler för vad man fick göra och inte. Att vara homosexuell fanns förstås inte ens på kartan! Därför blev det en atombomsliknande explosion när min adoptivbror kom ut som gay. Jag hade inga problem med det, men vår adoptivföräldrar hade. Han fick höra att han var besatt, det var många skrik och bråk och till slut flyttade han hemifrån. 

 

Psykiska försvar är sådana mekanismer som vi använder automatiskt för att hantera traumatiska och jobbiga situationer. Alla människor använder sig av det och det finns ett antal olika sådana mekanismer. Förträngning eller förnekande är en mekanism där men helt enkelt förnekar det som är jobbigt och svårt, så att man inte ens själv är medveten om dess existens. Allt för att skydda sig själv. För mig var detta sättet att hantera att jag också var homosexuell. Eftersom jag sett hur min adoptivbror blev behandlad, både av föräldrarna och omgivningen (vi växte upp i en småstad och så fort som möjligt flyttade han till Stockholm), så tryckte jag undan mina känslor för tjejer så till den grad att jag inte ens var medveten om dessa. Nu i efterhand kan jag se att jag var kär i en fröken, i någon klasskamrat, förälskad i en del kvinnliga skådespelare och kändisar osv. Jag kan nu förstå vissa känslor jag upplevde men jag inte förstod då.

 

När jag sedan träffade en kille som var snäll och trygg och som jag tyckte mycket om så blev vi ihop för jag trodde det skulle vara så. Vi förlovade oss, gifte oss, senare köpte hus och skaffade barn. Villa, Volvo och vovve - hela Svensson-grejen. För jag trodde det skulle vara så. Att jag inte direkt njöt av det sexuella menade jag berodde på sexuella övergrepp som jag utsattes för i barndomen. Så jag kämpade på i det jag trodde var det riktiga livet. Men jag mådde allt sämre och sämre, fastän jag inte kunde förstå varför; jag hade ju två friska och välmående barn, en make som älskade mig, hus och bil och en massa saker, samt ett antal husdjur - varför mådde jag då så dåligt?! 

 

Sexuella fantasier om kvinnor hade jag alltid haft men det hade inte gått så långt, mest hångel, men nu började dessa fantasier bli mer och mer detaljerade och jag mådde dåligt, fär jag kände det som om jag var otrogen. Jag var även (och är fortfarande) en varmt troende kristen och jag visste mycket väl vad det stod i Bibeln om homosexualitet. Jag var en av dessa som skrek högst när det gällde att fördöma (ytterligare en försvarsmekansim, man slår ner på det hos andra som man egentligen brottas med själv).  

 

Man kan hålla upp en fasad men inte hur länge som helst, man kan spela teater men inte hur länge som helst. Förr eller senare kokar pannan över, kan inte behålla trycket längre. När det hände för mig så tvekade jag inte, utan det blev en snabb skilsmässa och flytt. Naturligtvis var det jobbigt för alla inblandade, men som min äldste son sa; man måste ju följa sitt hjärta. Jag hade levt innanför en kuliss i drygt 20 år, men omständigheter gjorde att jag äntligen vågade se vem jag var och stå upp för det, även om det betydde smärta och sorg för de inblandade. Men man kan inte leva en lögn hur länge som helst. 

 

Sakta men säkert började jag hitta den jag var innerst inne och det var verkligen inte den som visat sig under 40 år! Med hjälp av terapi och vänner lever jag nu äntligen det liv jag vill. Under denna process så uppdagades det att jag har Aspergers syndrom och det bidrar också till förklaringen varför jag levde en teater så länge, det är typiskt Aspisar att härma beteenden och sociala koder eftersom vi inte vet hur sådant fungerar. Vi gör som alla andra.

 

Nej, jag var inte skapt för att leva ett Svensson-liv. Min Asperger gör att jag inte har ett så stort socialt nätverk och det trivs jag med, jag har mina specialintressen som jag ägnar mig åt (ytterligare en Aspie-grej).  Jag har två kvinnliga livskamrater och vi håller ihop. Mina barn mår bra och deras far likaså. För mig var processen att komma ut svår och smärtsam, men nu lever jag äntligen på riktigt! Jag lever det liv som jag vill och inte det liv som förväntas elller som jag tror förväntas av mig.

 

Jag vill därför uppmana alla som läser detta att leva era egna liv och inte det liv som förväntas av er! Ni kommer aldrig att må bra förrän ni lever som den ni verkligen är. Bry er inte om vad andra säger, för Gud säger att ni är underbart skapade, Han älskar er så mycket. Herren säger i Bibeln att  även om din far eller mor överger dig så skall jag aldrig överge dig. Detta är ett ord att lita på, jag har själv upplevt det. Herren har styrt mina steg och jag är nu i Hans vilja, jag är där jag ska vara.

 

Ge inte upp, kämpa på! Herren strider för dig.Han älskar dig för den du är.