Det är så tragiskt att folk fortfarande, i dagens Sverige, funderar på självmord av den anledningen att de är hbtq och utstötta från familje- och/eller trosgemenskapen! Missförstå mig inte - självmord är hemskt tragiskt oavsett orsak, vad jag menar är att man kan ju tycka att vi borde ha kommit längre än så gällande fördomar och okunskap angående hbtq! Att vara hbtq är ju inte något konstigt egentligen, vi är likadana som andra människor bara det att vi inte lever med en partner av motsatt kön; annars jobbar vi, ber och läser Bibeln, tränar, läser, sover, festar, simmar, plockar bär, läser tidningen, surfar på nätet, uppfostar barn, etc. Ett helt normalt liv eller hur? So, what's the problem?! Nej, det lär jag nog aldrig förstå, vad jag däremot förstår är att dessa troende människor som fördömer hbtq tror sig göra Guds vilja. Jag var också sådan, jag utgick rent bokstavligt från Bibeln och tyckte att det är väl inte svårt att leva i celibat i så fall om man här hbtq? Men jag visste inte vad jag pratade om. Angående hur man ska tolka Bibeln hänvisar jag till tidigare inlägg. Gud är mycket större än vi och Hans tankar är inte våra tankar, Hans planer är inte som våra planer. Vi kan inte förstå Hans vägar alltid, men vi kan lita på att Han alltid älskar oss och att ingenting kan skilja oss från Hans kärlek!
Kärlek, ja det är ju det allting handlar om, alla relationer ytterst sett handlar om, även homosexuella. Man älskar någon av samma kön - vad är så fel med det?! Jesus gav oss ett nytt bud, att älska varandra. Vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Kärlek är aldrig fel, kan aldrig vara en synd!
"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."
- 1 Korintierbrevet, kap 13 -