HBTQbloggen Tro och Liv

 

 

 

 

 

Selma Lagerlöf var lesbisk, men det var en officiell hemlighet. Hon hade starka känslor för två kvinnor; det övre citatet är ur ett brev till Valborg Olander och det nedre ett citat från ett brev till Sophie Elkan. Att upprätthålla relationen till dem båda var svårt, och innehöll en del smusslande och vita lögner. I ett brev till Selma luftar Sophie sin rädsla för att Selma ska lämna henne för Valborg. Trots detta så hade Selma en nära relation till dem båda under hela livet.

 

Hur var det då att leva som lesbisk i slutet på 1800-talet och framåt? Selma Lagerlöf föddes år 1858 och växte upp på en gård i Värmland. Hon fick inte gå i skolan som sina bröder, men började skriva dikter redan som barn. När hon var liten var hon inte intresserad av hushållsarbete eller broderi och hon ville inte bli sällskapsdam eller guvernant, som var vanligt för kvinnor av hennes samhällsklass. Hon ville helt enkelt inte leva det liv som förväntades av en borgerlig kvinna. När hon var 24 år flyttade hon till Stockholm för att studera, trots att hennes familj var emot det. Förutom att studera kunde Selma nu ägna sig åt det som var hennes stora passion; skrivandet. Hennes mål var att vara fri och kunna försörja sig själv. Ett par år senare gav hon ut sin första bok, Gösta Berlings saga. År 1909 när hon var 51 år gammal blev Selma den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur.

 

Selma Lagerlöf gav ut ett 30-tal romaner och novellsamlingar under sin livstid. Ett återkommande tema i hennes texter är kärlek. Ofta är kärleken förbjuden. De som älskar varandra i berättelserna måste kämpa för sin kärlek på olika sätt, för att samhället och människor runt dem tycker att kärleken är fel. Att Selma skrev om förbjuden kärlek kan ha handlat om att hon själv inte levde efter den tidens normer om hur kärlek skulle se ut.

 

"Ni är mycket vacker och jag vet att vi kommer att bli vänner.”

 

När Selma som ung flyttade till Stockholm började hon att umgås med andra författare och människor inom Sveriges kulturelit. Det var så hon träffade Sophie Elkan, som också var författare. Citatet ovan är vad Selma sa till Sophie första gången de träffades.

 

Selmas officiella hemlighet var att hon var lesbisk. Eftersom det var ett brott mot lagen (först 1944 blev det lagligt och så sent som 1979 tar Socialstyrelsen bort sjukdomsstämpeln från homosexualitet!) och dessutom en synd mot Gud, så var det inget man talade om alltför öppet oavsett om man var emot homosexualitet eller inte. Var man en hbtq-person fick man leva dubbelliv helt enkelt. Kanske ens närmaste accepterade det men risken var stor att man blev liksom "död" för sin familj.

 

Selma var tack vare sitt kändisskap en förebild som lyckades bryta mot normer om kön och lagar kring sexualitet. Trots det så var det ibland hetsjakt på homosexuella i pressen. Särskilt på 1950- och 60-talen var det ett uppmärksammat fall. 

 

I maj 1950 gick en pastor vid namn Karl-Erik Kejne ut i tidningarna med att han hade upptäckt en organiserad liga av homosexuella i Sverige. Kejne var pastor på Stockholms Satdsmission där han bland påstod att han i tjänsten arbetat mot pojkprostitutionen. Under flera år förde han fram anklagelser i media om att ligan bedrev prostitution med pojkar och annan kriminell verksamhet. När den slutliga utredningen om Kejne-affären presenterades visade det sig att det mesta som Kejne påstått varit rykten eller rena lögner.

 

Det hela började med att pastor Kejne hade blivit anonymt anklagad för att vara homosexuell och ha förgripit sig på en 16-årig pojke. Kejne misstänkte att en annan pastor, som hette Malmberg, låg bakom anklagelserna. Han ansåg sig också ha bevis för att Malmberg hade en homosexuell bordell i sitt hem.

 

Kejne vände sig till polisen för att de skulle utreda Malmberg. När polisen inte agerade så snabbt som Kejne ville hävdade han att det fanns homosexuella inom polisen som skyddade Malmberg. Kejne fick stor uppmärksamhet i pressen med sin historia, med tidningsrubriker som ”Djävulsmässor i homosexuell bordell”, ”Pastor förföljes dag och natt av homosexuell liga” och ”Stockholm ett Sodom - Fara för hela Europa”.

 

Anklagelserna mot polisen ledde till att regeringen tillsatte en statlig utredning för att undersöka om det var så som Kejne sa. Snart misstänkte dock Kejne att även utredarna var homosexuella som skyddade andra homosexuella och därför inte var pålitliga utredare. En ny utredning tillsattes för att utreda utredarna. En som blev utsatt var ett statsråd som hette Nils Quensel, som Kejne pekade ut som ledare för ”homosexligan”. Trots att utredningen kom fram till att det var falska påståenden blev Nils Quensel tvungen att avgå från sin ministerpost 1951. Parallellt utförde Kejne privatspaningar tillsammans med författaren Vilhelm Moberg för att avslöja ligan och den växande pojkprostitutionen, eftersom de inte litade på utredarna.

 

Utredningarna och uppmärksamheten i media varade under hela 50-talet och in på 60-talet. Enbart i Stockholmspressen publicerades ett par tusen artiklar och notiser om Kejne-affären åren 1950-1956. Efter Kejne-affären började media skriva om en person som hade utpressat hovet på väldiga summor ända sedan 1934, eftersom han hävdade att han blivit sexuellt utnyttjad av kung Gustav V. Det fortsatte att vara populärt att skriva om pojkprostitution i allmänhet och om homosexuella som lurade ungdomar in i ”homosexträsket”.

 

När den slutliga utredningen presenterade sin rapport kring Kejne-affären visade det sig att det mesta som Kejne påstått varit rykten eller rena lögner. Det fanns ingen liga, ingen ökande prostitution, Malmberg hade ingen bordell och Quensel hade inte gjort något olagligt. Detta skrev media nästan ingenting om.

 

( All info är tagen från www.levandehistoria.se )