Intervju med Marie Andersson
Jag intervjuar Marie Andersson från sjukhussängen. Hon börjar närma sig 50 och bor i en liten by utanför Skellefteå, men befinner sig just nu på Karolinska i Stockholm. Marie är relativt nyopererad, efter en könskorrigering. Det här är hennes berättelse;
"Jag var ca 4 år när jag anade att något var fel i kroppen. Jag och min kusin badade i badkar. Hon och jag såg så olika ut där nere. Min bror såg ut som jag, men jag var flicka. Jag fick aldrig det där att stämma. På alla andra vis hade jag en lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar, men jag var ofta ledsen över att alla behandlade mig som en kille. Det var mitt eget fel för jag vågade ju inte ifrågasätta vad mamma och pappa sa.
När jag var 10 år fick jag se en arikel i en veckotidning, som handlade om en tjej som genomgått en könsbekräftande behandling. (Det hette inte könskorrigering då). Då kom jag på att detta ville jag göra så fort jag blev vuxen och fick bestämma själv. Det var samtidigt som jag gav mig själv det namn jag idag bär offentligt. Jag tyckte det var oerhört fånigt att ha ett pojknamn. En förnedrande känsla.
Den 11 december [2017, min anm.] vaknade jag upp från narkosen och kunde för första gången se mig själv utan att falla i gråt när jag vaknade efter en längre stunds sömn. Så har det aldrig varit tidigare. Jag lärde mig aldrig förstå att organet faktiskt satt där. Det var en befrielse. Som ett nytt liv. Eventuellt ska jag få bysten något förstorad. Jag vill att det ska se proportionerligt ut till min kropp som helhet. Beslut om detta måste jag vänta ett halvår med. Vid hrt (hormonterapi) med östrogen och antiandrogen har tuttarna växt från noll till en normal A-kupa, men effekten stannar av efter ca 1 1/2 år med hrt. Vid srs (sex reassignment surgery) fattar kroppen att det är allvar när testiklarna avlägsnats, och processen med brösttillväxt kan förväntas skjuta fart igen. Efter ca 6 månader vet en om det funkade eller inte. Om det inte blir mer kan en bröst-op bli aktuell. Om en lägger in silicon direkt efter eller i samband med srs, kan det bli så att en på nytt påbörjad tillväxt av alveoler (mjölkkörtlar) gör att inläggen kan flyttas okontrollerat.
Varje individ vet bäst själv om hen är man eller kvinna. Det finns i könsidentiteten som bildas direkt när vi skapas som foster. Gonadkön (äggstockar och testicklar) bildas först 6 veckor senare. Jag är inte akademiker och kan inte så noga veta vad som är manligt och kvinnligt, men allt som alltid definierats som manligt har varit främmande för mig och något jag motvilligt fått lära mig för att kunna leva ifred i samhället. Hen är ett bra ord att använda när kön är irrelevant eller okänt. Att använda ordet "man" då, som förr, tror jag bara befäster äldre mansnormer vilket är förtryckande mot oss kvinnor. Det är hög tid vi får jämlikhet i samhället och i hemmet.
När jag kom ut kände sig min fru lurad och besviken. Det vore konstigt annars. Som barn var jag rädd för att inte bli älskad och omtyckt om jag inte motsvarade föräldrars och andras förväntningar. Som tonåring ville jag komma ut, och åkte till Malmö för att åtminstone en dag kunna gå fritt på stan utan att klä mig som en kille. Jag hade en mycket fin klänning som jag sytt själv. Jag blev rejält misshandlad den dagen. Det tog tre dagar att kunna gå utan stöd eftet den omgången stryk. Då bestämde jag mig för att lära mig uppträda som man och aldrig någonsin mer berätta om eller visa min riktiga identitet. Frun begärde i princip omedelbart skilsmässa. Barnen accepterade mig som jag är.
Om någon inte erkänner mig för den jag är, kan jag i praktiken inte göra mycket åt det, förutom påtala att hen är knäpp i skallen. Knäpp och diskriminerande och fördomsfull. Min tid som rädd stackare är över. Nu är det min tur att få leva ett riktigt liv, efter 46 år i garderoben. Jag är kristen och med i Svenska Kyrkan. Egentligen är jag katolik, men har begärt utträde där. Det är en konsekvens av kyrkolärans ideer om transkvinnor. De erkänner inte att jag är kvinna. På lokala planet, enskilda församlingar, kan ju en katolsk präst fuska och göra undantag, men officiellt är jag excommunicerad från kommunionen [nattvarden, min anm.] pga jag antas synda mot guds skapelseordning. Äktenskapets sakrament kan jag inte heller få del av. För dem är jag ju homosexuell om jag vill leva med en man.
Det enda råd jag kan ge andra, är att det är obehagligt med ovänner, men att vara ovän med sig själv är alltid det värsta som finns. Var dig själv i alla lägen. Om du vågar förstås... Folkupplysning behövs för att hbtq ska kunna vara delaktiga i samhället. Skolorna måste undervisa om det. På arbetsplatser behövs fortbildning. För att befrämja psykosocial arbetsmiljö. Fackföreningarna kan föra sitt i saken. I politiken kan arbetet med lagstiftninen ses över och ändras vid behov. Ingen som är hbtq ska behöva bli särbehandlad i framtiden."
Tack Marie för att vi fått ta del av din livsresa och grattis till ditt nya liv! Herren välsigne dig rikligen!