Jag är som du
I dina ögon är jag onormal och konstig,
mot naturen och helt fel,
mot biologin och teologin.
Men jag är faktiskt precis som du:
jag blöder, blir hungrig, sover,
sjunger, pratar, skvallrar,
jag älskar och gråter, svär och blir arg,
precis som du -
så varför duger jag inte som den jag är,
när jag nu är som du?
(Den långa frånvaron beror på feber, är inte helt frisk men just nu känner jag mig så pass pigg att jag kan skriva några rader.)